Twofortheroad

Tänkte skriva lite kort om en bussresa för det va fan SICK!

Igår vid 18 bestämde vi att vi skulle åka till kusten i kambodja. En stad som heter Sihanouk Ville. Vi fick höra att det gick en nattbuss som skulle hämta upp oss kl 19 från hotellet. Så snabba puckar, äta, packa och checka ut.. En minibuss hämtade upp oss och körde oss till den större bussen.. De hade hypat bussen ganska rejält med att det skulle va sovstolar med extra benutrymme och en Nightshow på tv och egen filt och så.. Vi kom fram till bussen och den såg rätt så bra ut.. inte lika fin som på bilden men det va stora schyssta stolar (bara tre i bredd i bussen) och det gick att luta bak väldigt mycket.. så jag va på väldigt bra humör när vi satte oss i bussen... Tydligen var det bestämda platser och killarna som arbetade på bussen var tydligen tvungna att va så omständiga och stå ivägen så mycket som m,öjligt för att se till att alla satt på exakt rätt plats.. Jätteonödigt tyckte alla på bussen.

Det spelas någon slags konstig kambodjansk-dansbands-kareoke-show på tvn och ljudet var högt i de många högtalarna som va väl utspridda i hela bussen. Jag tänkte okej, det där är kanske den dummaste musik jag hört (synten spelade såklart de förinprogramerade trumbeaten.. ni förstår kanske lite) Jag trodde självklart att det bara var lite bakgrundsmusik medans man satt och väntade på att bussen skulle åka.. När vi börjar åka är dock dansbandspopen kvar på med om möjligt lite högre volym.. Jag tänker okej, de stänger av snart när de ska sätta på "Nightshowen".. Jag börjar läasa min bok. Efter 1 sida släcker de ner läsbelysningen och all annan belysning i bussen. Utom tv med den hopplösa musiken..  Tiden går.. Jag har öronproppar men hör musiken alltför bra iaf.. Inser plöttsligt, Helvette! det hör kanske är Nightrshowen..! Film hade sebastian sagt! kl var 20.00 och nightshowen skulle hålla på 3 timmar enligt broshyren.. jag försöker förgäves sova i en timme med den galna musiken.. Varje låt låter exakt likadan.. med möjligen lite olika synttrumkomp och olika kambodjanska sångare och sångerskor som bytrer av varrandra. Bussen stannar hela tiden och oftast är det svårt att lista ut varför.. Bussresan skulle ta 8 timmar sa hon vi köpte biljetter av. Och nu insåg vi varför.

Efter en timme komer jag på att jag måste filma skiten och ska precis plocka fram min kamera NÄR DE STÄNGER AV! Lycka!! det är helt mörkt och tyst och äntligen kan man sova.. Det går ca 3 minuter och en kille två stolar bakom sätter på typ samma jäkla sjuka musik på sin mobil på högsta volym ur de små högtalarna, med musikvideo och allt.. jag tror inte det är sant, det är för högt för att jag ska kunna sova.. Sebastian sitter längre bak snett brevid killen och jag frågar Sebastian om han kjan be honom stäbnga av eller sätta i lurar eller nåt..
-excuse me Sir? Can you turn the musik off please, we cant sleep? -No, svarar han kort och fortsätter lyssna.. Vi är chockade och Seb sätter på egen musik.. jag försöker härda ut i kanske 10 minuter tills det kommer en extra stark och munter dansbandspopkareokelåt. och jag inte kan hålla mig. Fan jag lackar! Jag går fan bak och säger till på skarpen! utbrister jag, och förvånar nästan mig själv. Oliver låter mig komma ut och jag går bak till snubben..
Han är en ganska ung kille som ler ett lyckligt leende när jag säger nåt i stil med -Excuse me? can you turn this off? Han fattar ingenting.. -Do you have earphones? frågar jag och gestikulerar och försöker få fram något slags tekenspråk för hörlurar.. han bara skrattar och säger -eehehe noo? jag försköer vidare, We cant sleep.. och visar igen med charader, inte, sova. han fattar ingenting och ler förvirrat.. Jag ger mig inte, han kan inte sitta på en sovbuss och hålla alla vakna, det är liksom inte okej. You (pekar på honom) Turn It (pekar på hans telefon) Off (drar med pekfinget över halsen för att tydlig visa att den ska fan AV!) Han fattar fortfarande inte, eller så är han väldigt bra på att låssas inte fatta.. En kille i stolen framför som följt vår "koversation" och som tydligen fattat vad jag försöker få fram. (han håller desutom med mig har jag sett på hans irriterade blickar) Han säger en kort mening på kambodjanska och killen fattar dirrekt och stänger av sin telefon. Victory! jag går nöjd tillbaka till min platts och tänker att nu ska jag fan sova gott :)
Det går 5 minuter sen kommer tv på igen! Nightshowen, som tydligen inte va danbanskkareoke utan en film skulle börja. Världens sämsta intromusik och Titeln Yes Madam. Okej, undra vad det här är... 
Det är svårt att beskriva hur dålig filmen var. Det skulle nog klassas som actioncomedi.. Huvudpersonen va en kvina med en pistol som försvarade sig mot blottare och andra som verkade va ute efter att döda henne genom att skjuta dem så att de flög. Det var dubbat till kambodjanska.. eller så var alla röster bara inspeladae efter i en studio.. Pappa du skulle se det som skräckexempel. När någon sa något i filme försvann allt annat ljud (och det är en actionfilm med flygande bilar och skottlosning). Allt är otroligt fult och dåligt gjort och fastän de pratade kambodjanska (tror jag, det va inte heller textat) så märkte man att de var otroligt dåligt röstskådespeleri.. aja hur som hälst, jag satt och gapade och skrattade de första 10 minuterna av filmen tills jag inte stod ut längre.. och jag blundade och tänte, ja den kan ju iaf inte va speciellt lång när den inte verkar ha någon handling iht.. Nja ca 1,5 timmar senare är filmen slut.. Okej, najs, nu sova... Näädå Filmen börjar om från början.. exakt samma film Igen.. Jag tror inte det är sant, men är för trött för att gå fram och försöka göra nånting åt det.. De måste ju upptäcka det snart. Jag tror jag somnar ett tag.. Vaknar upp och känner igen mig i filmen att det är ungefär i mitten.. Kan inte somna om.. går kanske 10 minuter innan de äntligen upptäcker misstaget och de stänger av..
Nu är det iaf tyst och mörkt. Bussen stannar däremot hela tiden. och verkar så stille lika mycket som den åker.. och ofta när den stannar tände det, och ibland kommer det på någon eller någon går av.. (oftast verkar ingenting hända)
Det går många timmar. Kl 4 skulle vi vara framme enligt den information vi fått. Ingen säger var man är när man stannar men men, hoppas de säger till när vi ska av.. (jag va tveksam) 
Kl 6 på morgonen stannar bussen igen.. och efter ett tag kommer någon och säger att bussenbara går hit.. Bra! det var hit vi skulle.. Folk har gått på bussen och redan börjat tjata på alla nyvakna resenärer att de ska åka med deras tuk tuk.. så kan det va.. Mike, en amerikanare från Califonia som vi träffa på bussen berättar om ett hostel han hört ska va bra och vi tar följe med honom..

Så nu iaf efter 10 timmars galen bussfärd är vi vid kusten och bor i en bungalow för 6 dollar/natt (15kr var!)

Hah blev allt ett ganska galet inlägg det här, men behövde få ut lite aggresioner tror jag.. va ju en upplevelse iaf. Och nu vet man vad man har att vänta sig... i Laos ska det tydligen vara ännu värre står det i lonely planet..

Imorrn kanske det blir dykning eller vattenskoter eller nåt skoj. :)

Vi befinner oss i Siem Reap, Kambodja. Vi har just spenderat tre dagar intensivt utforskande av Angkor Wat med omgivning. Här blandas tusenårig stormaktstid med en befolkning som för bara en generation sedan varit förslavad under Röda Khmerernas välde.

- - i (hi)stora drag - -
Från början av 800-talet fram till 1400-talet var Angkor Wat huvudstaden i Khmerriket. En blomstrande civilisation -  kulturellt och religiöst. Här bodde 1 000 000 männiksor samtidigt som London befolkades av knappa 50 000. Spåren av denna civilisation finns idag utspriddda runt om i Kambodja med de mäktigaste ruinerna koncentrerade till några kvadratkilometer norr om Siem Reap.

Under 1400-talet invaderades dock Kambodja av dess granne Thailand. Kambodjas storhetstid var över och föll under Franskt protektorat under 1800-talet. 1953 förklarades Kambodja självständigt och åren efter kom att bli Kambodjas gyllene år. Huvudstaden Phnom Pehn växte och Angkor Wat var Sydostasiens största turistmagnet. Under 60-telet drogs dock Kambodja ofrivilligt med i Vietnamkriget och huserar än idag mellan 4-6 miljoner landminor begravda i risodlingar och nationalparker. Kambodja var ett land i spillror som enkelt kunde tas över av den inhemska organisationen Röda Khmererna som under Pol Pots ledning förslavade en hel befolkning. Den mest förekommande siffran på antalet döda under dessa 3 år är 1, 7 miljoner mäniskor. Att bära glasögon eller kunna ett annat språk var skäl nog till att bli straffad med döden.

Den 7 januari 1979 störtades Röda Khemererna av Vietnam. Fram tills 1991 representerades Kambodja i FN av Röda Khmererna.

Under Khemertiden var det endast gudarnas hus som fick gyggas i sten. Simpla bostadshus byggdes i trä som idag har förmultnat. Kvar är -endast- tempel. I Siem Reap kan man köpa antingen en endagarsbiljett, tredagarsbiljett eller enveckasbiljett. Vi bestämde oss för att viga tre dagar åt denna historielektion. För att sätta templen i ett kronologiskt samanhang inledde vi med att besöka de tidigaste templen. Preah Ko och Bakong. 13 km öster om Siem Reap.




Två färdmedel finns att rekommendera när man ska ta sig till och runt bland templen. Cykel. Eller moped-taxi, "Tuk-Tuk".  Vi valde att cykla. Vilket tre dagar senare resulterade i att vi har ca 8 mil cykelsadel i Gluteus Maximus.



Dag 2 kunde vi inte hålla oss och cyklade rakt in i hjärtat av Khmerernas stormakt. Angkor Wat, världens största religösa struktur. Det åttonde unverket. Man måste uppleva det.



Och senare på dagen Angkor Thom.

Dag 3 spenderade vi på inspelningsplatserna av Tomb Raider. Ta Prohm, Buddistiska tempel där man låtit djungeln vara en del av attraktionen. Jag är Indiana Jones.


Vid alla tempel får vi träffa dagens lokalbefolkning. I Kambodja är medianåldern 22, i Sverige är samma siffra dubbelt så stor. Vi träffar många barn. Dom vill sälja vatten, läsk och armband. Vi gav dem godis och köpte deras vykort. Lovande känns det i alla fall när hälften av barnen man träffar vet att Stockholm är Sveriges huvudstad.

I morgon ska vi resa söderut.

--
Sebastian

När vi skulle åka från Arlanda till Bali visade det ju sig att vi var tvungna att ha en utresebilljett för att få visum i bali, och vi "panikköpte" biljetter till Kuala Lumpur 06.00 den 20 september. Vår första tanke var att bara ta ett nytt flyg vidare till dit vi skulle sen. Efter lite eftertänksamhet kom vi på att vi kunde stanna några nätter i Kuala Lumpur och se vad det är för ställe...


Efter en tröttsam natt på flygplatts och plan kom vi fram till Kuala Lumpur, Malaysiens huvudstad.. Malaysien påmninde på många sätt om Indonesien. Typ lite som USA påminner om Europa. Allt var större och vräkigare och hade en kännsla av att vara lite onödigt och slösigt ibland.. enorma reklamskylltar, löjligt breda vägar osv. Den kännslan fick iaf jag, vet inte om den delas av sebastian och oliver och den har nog mycket att göra med att ha spenderat 3 veckor i Indonesien där den största vägen hade 2 filer och det högsta huset 2 våningar (iaf nästan).. Men språket var, av den indonesiskan vi lyckades snappa upp, rätt så likt. De är ju grannländer och delat på Borneo så det är ju inte så konstigt att de liknar varandra.

Men iaf, nu befann vi oss plöttsligt i en storstad. 1.6 miljoner invånare (7,2 tydligen om man räknar allt omrkring :/). Vi hade sett att man skulle bo i chinatown om man ville bo billigt så vi tog oss dit och tog in på första bästa Hostel. Red Dragon!! Stort rum med fyra sängar, delat badrum med kackelackor och råttor som sprnang på rören i väggarna.. Men det funka bra, rumet var tillräckligt fräsht med ac och fan för att betala 50kr/natten var..


Vi stannade i KL 3 nätter vilket var ganska lagom.
Oliver och jag hade ju nyligen fått upp ögonen för undervattenvärlden och då det inte gick att dyka i Kuala Lumpur gick vi på aquarium.



De hade massa fina fiskar, många hade vi sett "på riktigt" på Gilli.. Vete fan om man vill träffa en sån här haj dock..


Vi gick till malaysias största elektronikkomplex Low Yat Plaza (Ungefär lika stort som NK fast med bara Mobiltelefoner, mobiltelefonskal, datorer, och kameror) Och oliver kunde få sin Iphone lagad.

Killen va skillad skön och bostade våra fördommar om asiater som tekniska genier. Vi va också lite i en galleria som låg under Petronas towers som var typ som 3 st NK..



Vi åkte upp i de kända och vackra Petronas twin towers (452m!) och såg massa andra höga hus.

Man kom tyvärr bara upp till skybridgen på 42a våningaen (av 88) Kostade iaf inget utom att man behövde köa 2-3 timmar på morgonen för att få biljett.. Men det va det ju värt!



Vi tog bussen till Batu Caves som är 3 heliga grottor världens största guldstaty utanför.

Apor verkar hålla till på alla heliga plattser, den här stal min Cola och kunde öppna och dricka som om den aldrig gjort nåt annat...

Och så spelade vi Age of Empires III! ;) Sen åkte vi till Kambodja här är det helt anndra bullar som sebastian sitter och skriver om på datorn brevid..


Sammanfatningsvis :p
Kuala Lumpur va kul att se, men det luktade illa och det kändes som att vi såg det mesta som fanns att se på den tiden vi va där... Dock byggde de som F*n och om man åker dit om typ 20 år kanske det är värt bara för att se hur mycket nytt de byggt!



Anton

Som ni kanske märkt har vi varit ganska inaktiva här på bloggen på senaste tiden, vilket vi ber om ursäkt för. Dock är det så att vi har kompenserat den alldeles för långa vistelsen i Kuta, där vi stannade i tio nätter för att Sebastian bröt fingret, med att resa runt väldigt intensivt, vilket är orsaken till vår bloggfrånvaro. Något som inte heller kommit upp är vår lilla tur till Uluwatu. Eller, resan dit har skrivits om, men sjävla sevärdheten har dessvärre inte omnämnts alls. Uluwatu kan delas in i ulu, som betyder "sten", och watu, som betyder "slut på land", och sannerligen så stämmer namnet bra in på platsen som egentligen är en stup på uppskattningsvis 70 meter. Högst upp är ett tempel beläget och platsen är ett välbesökt turistmål. Åker du någonsin till Bali tycker jag att du definitivt ska resa dit. Det är inte bara utsikten som är hisnande, vägen dit är också spännande. Man måste gå genom en skog, full av apor som kan börja klättra på dig om du har något de vill ha, som exempelvis en banan. Efter ett par timmar av tempeltittande började vi bege oss hemåt, för att slippa åka i den galna trafiken efter att solen gått ner. Men som ni vet så gick det bra till slut, vi klarade oss helskinnade hem även om jag var lite skakis ett tag efter också. Efter ytterligare några dagar i Kuta kunde vi äntligen börja utforska resten av Bali.
         
                          

 


Vi började med att bila norrut, till Lovina, stax väster om den gamla huvudstaden Singaraja. Vi åkte en skruttig gammal bil över vulkanerna i mitten av den gröna ön Bali, och fick se en del risodlingar, djungel och vulkansjöar på någon kilometers höjd. Bilresan var varm och påfrestande, tre timmar med konstant bensinlukt är ingen höjdare, men desto skönare var det att komma fram. Efter en del trassel med att hitta rätt, våra förare hade ingen aning om vart de skulle köra, kom vi till slut fram till Lovina och tog in på ett ställe med pool. Vi bodde i en mysig bungalow med fläkt väldigt nära havet. Dock visade det sig att Lovina inte var större än de två vägar med hotell och restauranger vi utforskade på nästintill nolltid och alltså fanns det inte för mycket att göra. Men vi gjorde bästa möjliga av situationen och redan nästkommande dag åkte vi ut med en liten smal båt ut på havet för att snorkla. För 60.000 rupier var fick vi utrustning och vi kunde nog i princip stanna hur länge vi ville. Men Anton och jag tröttnade efter en timmes snorkling och vi begav oss hemåt. Men så många fina fiskar vi såg! Nästan ofattbart hur så många fiskar kan vara så fina på så många olika sätt. Jag blev helt tagen och tyckte det var hur värt som helst, och Anton likaså. Vår kapten, eller han som styrde den lilla båten, erbjöd sina tjänster även nästkommande dag. Då skulle vi ut i gryningen och kolla på delfiner. Han garanterade oss 50 stycken, annars skulle vi bara behöva betala hälften. Sagt och gjort, vi åkte ut i gryningen för att se delfiner. Det som fascinerade mig mest var att 50 andra båtar också var ute och skulle se delfiner. Och det mest komiska var när delfinerna dök upp på ett ställe för att luft och alla började ropa och peka och styra sina båtar dit i full fart. Man såg faktiskt inte så mycket av delfinerna men det var helt klart en upplevelse att se alla delfinsugna människor. Det här var det vi egentligen gjorde i Lovina, byn med ett så fint namn.
         




Två nätter i Lovina räckte bra tyckte vi och vi bestämde oss för att åka mot Padangbai. Vi tog oss dit genom att kombinera fyra olika småbussar, som var gjorda för att ta kanske fem personer utan packning, men visst fick vi plats en sex, sju stycken och våra tre stora ryggsäckar samt en massa papayor som skulle köras till ett frukstånd. Det gick kanske tack vare att sidodörren som skjuts upp aldrig stängdes och att folk hängde med benen utanför bilen som ständigt stannade för att plocka upp och släppa av folk på vägen. Charmen med de här bilarna var att man varsomhelst på vägen kunde vinka dem till kanten för att bli upplockad, eller bara säga till när man ville bli avsläppt - hur smidigt som helst! Vi åkte österut längs kusten i ett bakvänt C och kom efter ungefär en och en halv timme fram till Padangbai. Padangbai är ett ställe där många som ska till Gili-öarna mellanlandar, just för att det går flest båtar och färjor till dessa öar. De tillhör dock inte Bali utan en annan ö, Lombok. Padangbai är också litet men mysigare än Lovina tyckte jag. Sebastian skulle dagen efter att vi kom fram åka tillbaka till Kuta för att träffa sin läkare och kolla sitt finger, så jag och Anton la oss på stranden och hade en latdag. Vi hittade ett litet lokalt hak där de hade godaste maten jag ätit på Bali, och billigt dessutom. Men utöver det fanns det faktiskt inte mycket att göra där heller så därför kläcktes idén om att åka till Gili, en tanke som vi förut hade avfärdat. Vi läste på om stället och blev mer och mer taggade och tog slutligen en fast boat till Trawangan efter två nätter i Padangbai.







Gili är tre öar strax nordväst om Lombok och Trawangan är den största och mest party av dessa. Fast den är inte så stor egentligen, med sina 7km i omkrets som Sebastian fick smaka på ett antal gånger. Jag blev nämligen sugen på att lära mig dyka och Anton, som har gått kursen en gång, fast utan att ha "dykt upp", hakade på. Kursen lades upp över tre dagar och vi fick se film, läsa böcker, dyka i pool och dyka fyra gånger i havet. Det är nåt av det tuffaste jag gjort och jag rekommenderar alla att dyka på Gili, det är andlöst spännande! Dessvärre så kunde ju inte Sebastian vara med på det här heller, än en gång på grund av sitt finger. Men inte deppade han ihop för det. Han gick runt ön varje dag, ibland två gånger faktiskt. Tiden på Trawangan var för mig mest en väldigt intensiv dykkurs, där jag pluggade när jag inte dykte och hann inte med så mycket annat. Det var helt klart värt och jag och Anton har nu varsitt Open Water Diver-certifikat och kommer kunna dyka på fler ställen på resan. För tillfället befinner vi oss i Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad. Vi kom hit imorse efter att ha spenderat natten på flygplatsen då planet gick kl. 06.00 och vi tyckte det var onödigt att ta in på något hotell. Vi kommer stanna här till den 23e och sedan flyga till Kambodja. Jag hoppas det här räcker som uppdatering och jag vill säga att Bali och Gili var trevligt men jag är glad att vi reser vidare och väntar med spänning på nya upplevelser och utmaningar.


    


Oliver

(vi lyckas inte fa till aao pa de har datorerna, tyvarr, ursackta, forlat)


Igar va en spannande dag! sebastian var hos doktorn igen pa formiddan, jag och oliver har hort och insett att smidigaste sattet att ta sig runt pa bali ar genom att hyra moped. det ar billigt (40kr/dag), finns overallt man kan aka overallt man behover inte sta i bilkoer osv osv. Jag och oliver hade tidigare snackat om att vi borde gora det nan dag. Jag hade trottnat lite pa att bara va i kuta och kannde att fan idag skulle va asnajs! Seb som skadat fingret ville inte kora sjalv, sa vi kunde ju passa pa nar han va hos lakarn...

Nar vi vall bestamt oss att ja fan, vi hyr varsin moped och aker till ett tempel som ser ut att ligga hyffsat nara, Da kommer oliver pa andra/battre tankar.. Faan Anton, det ar asfarligt! vi kan ju do.. och jag holl visserligen med honom, men kannde anda att fan vi maste ju testa! jag hade laddat flera dagar kanndes det som :) Oliver, vis som han ar, sa nagot i stil med: Assa om du verkligen vill sa ar det ju trakigt om du inte ska gora det pga mig.. Sa vi kan ju saga att det har ar ditt Wildcard.. Du far saga en grej som jag inte vill gora, som jag gor iaf, sa maste du gora nat jag vill som du inte vill...

sure okej sager jag! man ar ju bara ung en gang.. och vi hyr mopeder! (far se om jag far angra att jag gick med pa wildcard-iden senare :/ )

Sebastian kommer lagligt nog tillbaka nar vi precis skulle ge oss ivag! sa att han kan folja med :)
Eftersom jag akt moped typ max en gang tidigare och darfor ar den klart mindre erfarna foraren, (oliver hade tydligen en gang i tiden tagit mopedkorkort..) sa akte seb bak pa olivers moped!

Ut i vanstertrafiken! laskigt, men fan det funkar!

Vi aker och tankar, seb lanar min iphone och anvander dess inbyggda kompass for att se om vi ar pa vag at ratt hall (lol aao) Trafiken ar helt galen! men vi tar det sa lungt det bara ar mojligt. Man va ju tvungen att hanga med i rytmen hyffsat iaf for att inte vara traffikfarliga.. Men men, nu kor vi.. Vi kommer till ett storre trafikljus. Oliver kor forst men vi vet inte riktigt hur vi ska kora, men kommer pa ungefar i mitten av korsningen att vi svanger fel och andrar kurs pa ett inte sa jatte snyggt satt.. Men fan, det va ingen fara och alla kor som idioter har (tanker jag nu i efterhand)
For det som hande sen var namligen...

lite spannande nu va? nara och kara dar hemma ;p

Vi klarade oss helt oskadda genom korsningen (det va egentligen ingen dirrekt fara, mest att det sag lite konstigt ut...) Men vi kor vidare i kanske 5 minuter och sa hor jag en man pa en motorcyckel som kort upp gamsides med mig, saga nat pa indonesiska och han kor forbi och jag ser, Oj shit det ar en polis.. Okej, han verkar vilja att vi ska stanna.. Visst, inte mkt att snacka om vi stannar...

Detta visste vi sedan innan: Oliver har inget korkort med. det har jag Men. Man maste egentligen ha ett internationellt korkort. Det kan man kopa nanstans av myndigheterna for 200,000Rp men ingen gor det. Det alla gor ar att de mutar Polisen nar de blir stopade istallet.. det ar billigare (sags det)..

Polisen ar arg! Driving licence! sager han pa dalig engelska.. oliver forklarrar att han inte har nagot alls, och jag visar upp mitt svenska och forsoker spela forvanad nar han berattar att man maste ha internationall.. 2 miljoner rupier var skulle det kosta oss om han gav oss boter som vi da skulle behova ga till myndigheterna och betala. for er som inte har koll pa indonesisk valuta: det ar ca 1800kr. Vi fragar honom om det inte pa natt satt gar att losa pa platts (snyggt ;) Men han spelar svar och forkarar att han foljt oss sedan the traficklights, och att vi korde olagligt dar.. Han tar upp ett kort dar det star olika belopp boter och visar med en otroligt lang acklig nagel hur mcket vi maste betala igen. Helvette tanker jag. men vi haller alla tre lugnet.. Jag tar fram min plonbok och kollar hur mycket pengar vi har.. Vi kunde ju fortfarande inte vara sakra pa att han tar emot mutor, aven om det borjar verka som det.. annars hade han ju bara gett oss borter istallet for att sta dar och tjafsa om det.. Sa jag erbjuder honom de rupier jag har pa mig, kanske cirkus vart i svenska 50kr. Nej sager han.. jag ar skakig. det ar en balanesisk polis liksom, vad som hallst kan handa tankte jag. jag tar fram min fina rulle med "bribemoney" pa 25 US$ som jag har med mig val gomda i min plonbok.. Och kan inte mycket annat an att erbjuda alla 25... han tar emot dem och sager.. Not enough, 50 US$... Fan da, jag vet inte hur man gor santhar.. jag marker att jag skakar lite pa handen som haller plonboken.. han vill ha 20 000Rp (18kr) till sa ar han nojd.. han far det. och vander sig till oliver.. And you? haha det va ju tydligt att det va for bada vi betalade forst.. Men oliver hade inga pengar som han gjorde tydligt fran borjan, och vi fick aka vidare, med en varning om att inte kora fel i trafikljusen :)

Hahaha nar vi korde vidare och min puls lagt sig borjade jag asgarva xD sjalv pa mopeden i 65km/h pa en landsvag satt jag och garvade lange.. dels antar jag av lattnad att inget varre hande, men framfor allt for att det va javligt roligt i efterhand. Muta en polis, Check!

Vi insag att polisen maste vart helt lycklig da man tydligen (om man var lite skillad och mer varldsvan) kunde komma undan med ca 30 000Rp.. Men haha, upplevelsen i sig var fan vard 25$ :D

Resans mal var valdigt fint och engligt mig helt klart vart, Men jag har ingen ipodsladd sa kan inte lagga upp bilder, det blev langt nog bara sahar ;) Desutom vantar Seb pa internettcafet har pa att jag ska bli klar, sa det far bli nan annan gang kanske.

Vart att tillagga ar att vi kom tillbaka till hotellet utan nagra personskador. Oliver var dock hyffsat sur, da han som han sa att han trode han skulle do flera ganger.. men eftersom han lever ar ingen skada skedd :) Men vi hyr nog inte mopeder igen skulle jag tro.. ;( Det va fan lite val farligt, aven om jag tyckte det va skitkul!




Anton

Nu vantar jag pa att Anton antligen ska bestama sig for att blogginlagget hans ar fardigt nagon gang.

Forsoker skriva med sa mycket a* a" och o" som mojligt for att varkligen krangla till lasningen for vara lasare. Nu maste jag vara talmodig. Oliver ar pa rummet och laser formodligen nagot kapitel eller tva i 'Flyga Drake'. Oliver vantar, jag vantar. Anton ar forfattaren.

Anton far forhoppningsvis utlopp for sina forfattarformagor framfor datorskarmen. Flitig. Jag ska ocksa fa till nagot langt inlagg nagon gang. Invantar ratt tillfalle.

--
Sebastian

Bloggar bort balla Bali.

Alliteration ar kul!

Behandlar brutet ben. Bortaplan.

Jag har tittat en del pa tv-serien Sopranos. Varje avsnitt avslutas med ett stycke musik som brukar vara bra. Idag hette laten Black Books, Nils Lofgren.

Smakprov:
She wants
New shoulders to cry on
New backseats to lie on
And she always gets her way
She wants to see other guys
Get lost in other eyes

--
Sebastian

For intresserade var jag igar och la om bandaget till mitt ringfinger.

Det sag bra ut och lakaren bedomde att jag skulle kunna ta bort stygnen om ca en vecka. Om tre veckor ska jag ta bort den lilla spiken som fixerar benen. Da far jag hitta ett nytt sjukhus, far da ar vi inte langre pa Bali. Vi funderar pa Thailand... ?

Det var skont att bli lite ompysslad igen. Jag ska dit igen den 15 och kolla hur det ser ut och ev. ta bort stygnen.

Det var aven skont att igen fa bekraftat att det var ett bra beslut att besoka BIMC Hospital. Lakaren berattade namligen att det forsta ingreppet som gjordes pa surfingkliniken i Kuta hade inneburit att lite av huden sytts fast mellan benpiporna. Ett sadant tillstand under en lagre tid innebar att benen inte kan vaxa ihop. Vem vet jag hade kanske fatt en till led?

"Kolla dar gar den dar killen med ett ringfinger som har en extra led"

Inte for att skramma upp er. men jag kalarar mig! Anton och Oliver ar valdigt tamlodiga och snalla.

Fingert gor inte lika ont langre :)

Detta inlagg var tillagnat min mormor. Hoppas ni har det bra!

--
Sebastian

Idag har vi bilat Bali. Dvs akt bil pa Bali. Fran Kuta. Till ett litet samhalle med det underbara namnet Lovina. Det ska Olivers dotter heta.

Bilresan hit var skumpig. Vi akte med en "Shuttle bus" och hade 2 forare. Trodde vi. Det skulle visa sig att den ena killen foljt med som tolk. Tillslut kom vi fram till "Hotel Lovina" och vara chafforer tyckte de hade gjort ett bra dagsverke! "Hotel Lovina" var ett extremt fin hotel. den anda haken var att en natt kostade 385 USD och att hotellet inte lag i Lovina. Vi hade kommit till grannstaden Singaraja. Balis gamla huvudstad.

Vi satte oss i bilen igen och var snart i Lovina.

Den stora skillnaden mellan Lovina och Kuta ar denna:
I Kuta var invanarna valdigt mana om att ge oss skjuts. Pa moped.

"Transport brother?"

I Lovina ar invanarna valdigt mana om att vi ska titta pa delfiner.

"Dolphines?"

Kanske i morn. Nu ar det morkt och vi har inte riktigt greppat vad staden gar ut pa.

Detta inlagg var tillagnat Marcel.

--
Sebastian

Bali är en fantastisk ö. Oerhört hjälpsam befolkning. Villiga men inte alltid kunniga.

När jag klev upp ur vattnet i söndags satt inte längre surfbrädan fast vid mitt högerben. Jag hade tagit loss den. Anton tog hand om brädan. Då satt min nagel kvar på fingret. Men det var knappt. Mitt högra ringfinger hade böjt sig vid nageln, åt helt fel håll. Uppåt och framåt. Men det satt fast.

Jag blödde ganska mycket. Men det gjorde inte särskillt ont. Vatten + adrenalin ?

"Grabbar, jag har skadat mig"
"Bad?"
"Jag tror att jag har brutit fingret"

Halvägs upp på stranden blir jag uppmärksammad av några balineser som tillbringar dagarna med att hyra ut surfbrädor på stranden.

"Need to see doctor."

Oliver var hack i hälarna!

Vi hade tidigar noterat att det fanns en "Surfing and traveling medical clinic" på samma gata som vår hostel. Bara några hundra meter från där vi befann oss.

Den snälla balinesen skjutsade mig på sin moped till surfing kliniken. Oliver sprang hem och hämtade den oranga mappen.

Jag blev ompysslad av först en sjuksköterska och sen en kvinnlig doktor. Jag hade haft tur, fingret var inte brutet. De behövde bara ta bort nageln, sy lite spontant  såret, bandage på och jag kunde komma tillbaka om två dagar fär prosseduren "push the finger in right position". 

Jag vet att olyckor händer händer. I den oranga mappen fanns därfär mitt resefärsäkringsbevis. Det fick doktorn fylla i.

Jag gick tillbaka till kliniken dagen efter. Läkare nr 2 säger att allt kommer bli bra, fingret är inte brutet. Byte av bandage. Anton fotar, och svimmar nästan.

Två nätter efter olyckan: jag läser i Lonely PLanet guiden om BIMC Hospital. "A modern western stylic hospital". Dit vill jag gå.

Helt plötsligt är jag inte lägre i slummen med trasiga gator och armbandsfärsäljande barn. Jag är på ett modernt sjukhus. Jag välkomnas av en Engelsk accent. Det går 10 minuter och under dessa hinner jag träffa en sjuksjköterska, en läkare och en röntgen-kille. Två fina bilder. Fingert är brutet. Vill du träffa en ortoped?

"We will cover all expenses."
-- SOS International Denmark

Bra med försäkring.

De första två läkarna jag träffade var båda säkra på att mitt finger inte var brutet. De tog min nagel och sydde i såret.

Det första --läkarteamet-- jag träffade röntgade handen, tog blodprov, tvättade mina skavsår, gav mig dropp, vaccinerade mig mot någon slags inflamation som skulle kunna uppstå, tog mitt blodtryck, puls, temperatur, rötgade bröstkorgen, gav mig sjukhuskläder bedövade höger arm från axeln, tog bort de gamla stygnen, öppnade  mitt sår, gjorde rent, fixerade benbitarna med en kil stängde såret sydde igen och lät mig sova kvar i ett eget rum. Dagen därpå fick jag efter frukosten prata med en svenks sjuksköterska.

I morgon ska jag dit igen. Det känns tryggt. Får se hur länge vi orkar vara kvar på Bali bara...

--
Sebastian

Sebastians finger är brutet. Efter en tids velande och misstro till läkarna på "surf and traveler medical center", bestämde sig Sebastian att ta sig till ett sjukhus för att få en second opinion om sitt finger. Jag och Anton följde honom till ett sjukhus for turister, ett sjukhus med västerländsk standard. Han blev så glad och lättad när receptionisten hälsade honom välkommen på bra engelska, vilket annars är ovanligt att stöta på här. Han fick snart träffa en läkare som direkt skickade honom på röntgen. Det skulle ju inte vara brutet, enligt läkarna på medical centret, men bilderna visade motsatsen.


En ortoped blev ditkallad och tog sig en titt. Det här kan man fixa med ett stift i benet som efter ett tag kommer kravla sig ut ur fingerspetsen. Okay, operation på kvällen. Kommer ta en timme. Sebastian ska bara förberedas först, vilket kommer ta en stund, så jag och Anton lämnar honom ensam med sin iPod och önskar honom lycka till. Nu, efter en natt på sjukhus, och en natt hemma, är Sebastians finger justerat och kommer att läka bra. Vår lärdom av det har är att söka sig till större sjukhus direkt när man gjort sig illa, inte mellanlanda på de lokala klinikerna.

Ses snart igen

Oliver

Vi kom till Bali International Airport runt 19 lokal tid igår.
Det va antagligen bäcksvart ute redan då.. men det va svårt att avgöra för innan vi kom från flygplatsen behövde vi köa ett gäng obligatoriska köer. Den roligaste av dem var när vi blev uppställda på en fin rad med våra bagage och en kille med en "knarkhund" sprang och sniffade medan en glad ballanés sprang och ropade YES! Good boy, Find it! FIND IT! come on! good boy! varpå alla som stod i kön och tittade på blev förtjusta och vissa till och med apploderade när hunder gjort klart en rad och de stälde upp nästa. Mycket trevligt! Men trots att man är helt säker på att man inte smugglat med sig nåt knark blir man ändå lite orolig när den sniffar på ens väska, vi hade precis innan sett att på våra visum stod med röd sträng text: WARNING DEATH PENALTY FOR DRUG TRAFFICKERS, UNDER INDONESIAN LAW. Men va inte oroliga, vi klarade oss förbi hunden och resten av tullen!

Efter flygplatsen skulle vi hitta nånstans att sova... det började såklart med att få tag på en taxi från flygplatsen den första ville att vi skulle betala 240 000 för en tur till kuta (där vi fått för oss av vi ska bo) det låter ju dyrt tyckte vi och det va det också! Vi blev för första gången räddade av vår lonely planet bok som sa att en resa från flygplatsen rimligen borde gå på snarare 40-50.. tusen. vilket är typ 40 svenska kr :D (Japp, vi är mångmiljonärer här) Ett gäng taxichaförer efter den första kom fram och erbjöd liknande rövarsummor. så vi tänkte äh vafan vi går, nästan direkt kommer en blå liten taxi och frågar: Taxi?! för honom kunde vi komma till Kuta för 50 000. Det är helt galen trafik på bali! det insåg man direkt! Det första va nog när jag och Sebastian som satt i baksätet, förvirrat letade efter säkerhetsbällte för att snart inse att det inte finns något, och aldrig funnits, verkar inte äns funnits en tankte på att man skulle vilja ha, vad ska man med det till liksom...? Det är ju inte som att ingen verkar ha körkort, eller att det verkar finnas mer mopeder än det finns invånare, och de som inte har en moped att åka på måste gå mitt i gatan efersom det inte finns trotoarer på de flesta vägarna. Så va det det! ;pPpPppPppPppPP! Och stackarna som går inte har varken moppe eller bil har ingenstans att ta vägen om det blir trångt (vilket det blir hela tiden eftersom alla försöker köra om alla) för det går antingen höga stenmurar eller husväggar längsmed sidan av de flesta vägar... dessutom är det vänstertrafik, vilket antagligen bidrog till intrycket av kaos. Men men vi kom fram utan problem (det är btw sjukt hur bra det flyter på i allt kaos iaf) Taxametern i taxin stod på 24 000 men vi gav honom 50 000 som överränskommet vilket gjorde honom väldigt glad. Han va trevlig och snäll så det va han verkligen värd! ;)
Ballianerna är faktiskt nästan verenda en väldigt trevliga och glada! Det enda är att de ständigt är på en och frågar om man vill åka på deras mopeder, taxi, köpa nåt, massage, äta mat eller nåt sånt.. Vi har fått så många frågor att vi nästan inte märker när folk frågar oss sånt.. Och vi har bara vart här en dag..
Vi har mest gåt runt och kollat idag (egentligen skulle vi hitta en bank där oliver skulle ta ut/växla pengar men vi gick lite vilse) Vi bytte till ett billigare hotell, det första kostade en halv miljon per natt! höhö. Sen köpte vi lite grejer, åt något småläskigt sen gick vi och badade på stranden!
Stranden är asnajs! Stor, stora vågor, massa surfare, turkost och varmt i vatten. Jag blev så till mig att jag råkade bada bort hotellnyckeln :/
Imorrn tänkte vi testa på att surfa :D



Godnatt //Anton

Hej bloggen

Nu mätt, sitter och spanar in de oändliga antalet mopedister som befolkar den lilla staden Kuta där vi befinner oss.

Kuta ligger på västkusten i södra delen nära Denpasar. Vi är alltså på Bali :)

Det är varmt, men inte lika varmt som det var på fygplatsen i Qatar, där var det varmt. Och fuktigt. Här är det fuktigt men vi har aircondition. Så vi overlever. Precis som vi överlevde flygresan hit. Men det var på håret.

Min dag började såklart hemma. Men det roligaste var såklart när Oliver joinade in i partyt. Därav namnet Collision, för att anknyta till ett tidigare inlägg i denna blogg!

Det tråkigaste var när vi skulle checka+in vårt bagage två minuter senare.

"För att få visum på Bali måste ni kunna visa upp utresebiljetter från landet".  "Här...nu...innan ni får checka-in ert bagage...innan ni far gå ombord. HÄR NU"

--Bittra Qatar-värdinnor på Arlanda.

 

35 minuter tills att vi ska borda planet.

 

Chill baby brother!

 

”Vi kommer att fixa det här, det löser sig alltid.”

-- Oliver

 

Jag var mest arg på mig själv som uppenbarligen inte hade förberett mig lika mycket som jag trott.

 

30 minuter tills att vi ska borda planet. Vi är utspridda på Arlanda. Jag står vid en betaldator och - hittar- lämpligt flyg från Bali till Kuala Lumpor. Den 20 september var det billigt. Tre personer.  2 400 000 Indonesiska rupier.

 

25 minuter tills att vi ska borda planet. 2,4 miljoner blir i valutaomvandlaren plötsligt 1 400 Svenska kronor och det svider inte lika mycket i min elektroniska plånbok.

 

30-20 minuter tills vi ska borda planet. Oliver och Anton letar efter någonstans att skriva ut biljetterna. [email protected]

 

Anton hittar en dator och får per telefon mina inloggningsuppgifter till mina mail sa att han kan öppna bokningsbekräftelsen och skriva ut biljetterna.

 

20 minuter tills att vi ska borda planet. Jag och Oliver har transporterat vårat bagage tillbaka till incheckningen.

”Ni behöver inte skriva ut biljetterna, det räcker med att vi ser bokningsbekräftelsen.”

 

”Anton, kom hit, du behöver inte skriva ut biljetterna!”

 

Synd bara att Qatars datorer inte kan öppna pdf-dokument.

 

Hanna Sköld dyker plötsligt upp från ingenstans. Vår skyddsängel? Hon ska dock inte till samma ö som vi hoppades på att få åka till.

 

15 minuter tills att vi ska borda planet.

 

”Vi kommer inte komma med” Så kom vi med :p:Pp:P:ppp:ppp

 

Qatar-tjejerna börjar jiddra. ”Vi kommer få böter, bla bla bla.”

 

Med löftet om att vi under de sju mellanlandningstimmarna skulle hitta en skrivare och skriva ut biljetterna i Qatar, fick vi tillåtelse att lämna vårt kära hemland. Vi var plotsligt riktiga brottslingar, och skitungar ur Qatar-ögon.

 

You know why?

CAUSE I’M A CRIMINAL ! ! ! ! !

 

5 minuter tills att vi ska borda planet. Vi kutar, till Kuta skulle det visa sig.

 

:)

 

--Sebastian